Det är regnperiod på Kuba och jag skriver dessa rader med papper och penna i ljuset av en mulen och ilsken himmel. Batteriet på datorn är uttömt och det är strömavbrott sen flera timmar.
Min Cohiba-cigarr känns förvånansvärt mild och smaken blandar sig väl med en ångande kopp snabbkaffe.
Det är riktigt kyligt i luften och regnet formligen vräker ner, åskan är öronbedövande och frekvent.
Vattnet som rinner ned för gatan utanför får hela gatan att se ut som en såndär horisontal rulltrappa som de har på flygplatser. Förmodligen en association kommen av min stundande avresa.
Jag stirrar tålmodigt på rullbandsgatan i hopp om ni vet den där känslan man får på tåget att perrongen plötsligt börjar glida ifrån ens stillasittande tåg? Men ingenting händer.
"Luften blir friskar när åskan går" sjönger Kjell Höglund i "Genesarets sjö".
Det slår mig att jag sitter och författar ett av denna bloggs sista inlägg; inom kort får jag meddela mig med mobiltelefon som vanligt folk.
Vemodet drunknar i ett hav av otålighet.
No comments:
Post a Comment