Myror i byxorna

Jag tänkte bara avisera er om mina nya hemreseplaner - nämligen att jag kommer hem på torsdag i nästa vecka, den 4:e juni. Då kommer jag ha spenderat närmre fyra och en halv månad på Kuba. Jag hade förstås kunnat vänta tills den 19:e då det egentligen var tänkt men som sagt, jag blev otålig. Det är varmt. Jag är förmodligen fattig (kommer inte åt min internetbank då de bestämde sig för att byta system mitt i min resa). Första anhalt efter att jag landar i stockholm blir förmodligen att sova en natt och vila min stackars rumpa, därefter att ta mig till Skåne. Sen får jag resa land och rika runt för att träffa er alla igen. 

Så vi ses snart.

Luftfuktighet

Det är regnperiod på Kuba och jag skriver dessa rader med papper och penna i ljuset av en mulen och ilsken himmel. Batteriet på datorn är uttömt och det är strömavbrott sen flera timmar.

Min Cohiba-cigarr känns förvånansvärt mild och smaken blandar sig väl med en ångande kopp snabbkaffe.

Det är riktigt kyligt i luften och regnet formligen vräker ner, åskan är öronbedövande och frekvent.

Vattnet som rinner ned för gatan utanför får hela gatan att se ut som en såndär horisontal rulltrappa som de har på flygplatser. Förmodligen en association kommen av min stundande avresa.

Jag stirrar tålmodigt på rullbandsgatan i hopp om ni vet den där känslan man får på tåget att perrongen plötsligt börjar glida ifrån ens stillasittande tåg? Men ingenting händer.

"Luften blir friskar när åskan går" sjönger Kjell Höglund i "Genesarets sjö".

Det slår mig att jag sitter och författar ett av denna bloggs sista inlägg; inom kort får jag meddela mig med mobiltelefon som vanligt folk.

Vemodet drunknar i ett hav av otålighet.

Ett par Ola-relaterade bilder

Första helgen Ola var här åkte vi på en tvådagarssemester österöver genom fyra kubanska städer med olika sevärdheter. Det var mitt i en fruktansvärd värmebölja vi var nog rätt nöjda allihopa med att slippa åka hem och säga till våra nära och kära att vi inte sett något annat än Havanna så det var bara att bita ihop och svettas. Första anhalt var Santa Clara och Che-monumentet.



 

Vi vallades därefter vidare av vår guide till Trinidad där jag fångade de bilder jag underlåtit att ta förra gången jag var där och resultatet ser ni nedan. En av ryggtavlorna tillhör Ola. 



Någonstans i närheten av Cienfuegos stannade vi och kollade in ett gammalt sockerplantage.



Cienfuegos är en mycket vacker stad som grundades av fransmännen för länge sen och innehåller byggnad med tillhörande budskap: "Dina exempel lever, dina idéer består". 



Vi avslutar bildserien med Ola då han, för bara några dagar sen, fotograferade ett gammalt fort i utkanten av centrala Havanna. 

En redogörelse för månadens händelser, i flera delar

Jag vinkade precis av mina käre bror Ola då han tog en taxi till flygplatsen efter en tre veckors lång vistelse här. Mitt rum är nu åter prydligt iordningställt och jag ser förnöjsamt fram emot att på egen hand ta avsked av Kuba de kommande veckorna, knyta lösa trådar och förmodligen skapa en lös tråd eller två av bara farten. 

Min flygresa till Mexiko är bokad till den 20:e men alla flyg till och från Mexiko är inställda pga 'pandemin' så jag står obeslutsamt och väntar på att det ska lösa sig. I annat fall ser jag er förr än jag vågat hoppas.  

Först ska jag visa lite bilder från första maj, om ni minns lovade jag det i mitt förra inlägg. Det var dessvärre omöjligt att beskriva omfattningen av demonstrationen i bild, jag skulle inte förvånas ifall ansamlingen av folk kunde ses från rymden med blotta ögat men i brist på en sådan utkikspunkt får ni hålla er till godo med ett axplock av vad min kamera och jag såg.

Dags för dagens gästinlägg

"Kuba har överraskat mig. Den bild jag hade skapat mig av Kuba, från reseguider och berättelser från tidigare besökare visade sig inte alls stämma överens med verkligheten. Ett fenomen som inte är allt så ovanligt gällande de flesta ställen man besöker. Något som däremot är mer ovanligt är den familjära känslan jag kände när jag anlände.

Det är svårt att sätta fingret på exakt vad som gör att detta land känns så bekant. Inte är det språket, hade jag inte haft min tolk/bror hade jag spenderat min semester på flygplatsen i Havanna, utan en aning om hur jag skulle klara mig därifrån.

Inte heller är det folket. Avsaknaden av fisbleka svenskar, glada danskar och hetsiga norrmän är lika påtaglig som avsaknaden av kalles kaviar, knäckebröd och ost.

Och vädret då? Låt oss bara säga som så, min bleka svenska kropp är inte byggd heta dagar, kvava nätter och hastiga monsun regn. Jag glömde smeta in mitt ansikte med mitt bisarrt starka solskydd första dagen här, och trots att vi höll oss till skuggorna och spenderade max 10 minuter i solen, så fick jag mer färg i ansiktet av det än vad jag har fått av ett års sol i Sverige.

Vad är de då som gör Kuba så bekant, vad är det för någonting som gjorde att jag kände mig som hemma från dag ett i Havanna? Kan det rent av vara så att Havanna är paradiset man så ofta drömmer om men aldrig hittar? Eller är det rent av så att livet man lever här nere, långt bort från idol, jobb, telefoner, datorer och tom tid, gör att energidepåerna man har tömt de senare åren äntligen får en välbehövlig refill?

Vad det än är som gör så att man känner sig som hemma, fast utvilade som aldrig förr, så fungerar det bra. Och trots att jag vet om att jag så småningom måste packa ihop mitt pick-o-pack och bege mig hemåt till idol, jobb, telefoner, datorer och en fungerande klocka så vet jag att jag kommer skynda långsamt. För om det är något jag har lärt mig härifrån så kvittar det i hur god tid du står och väntar på bussen, det kommer inte gå snabbare för det och den kommer aldrig i tid, fast det är väl för att den kör utan tidtabell eller nått...

Ha d bra, jag saknar er alla!"

Hälsningar,
Johans bror