Snart halvvägs

Måndag igen, dags för ett bloginlägg. På torsdag har jag varit här i två månader, vilket innebär att vi närmar oss halvtid. Första gången räknade jag fel och fick det till tre månader, tyckte det gått snabbt. Två bara, alltså. Hm. Då känns det inte snabbt längre men inte långsamt heller. Tyvärr säger det inget mer än att mitt mentala tidsur är väloljat (alternativt att jag varken har tråkigt eller roligt, svårt att säga vilket).

I skrivandets stund sitter jag på hotellbaren och avnjuter lite lyxinternet för lyxpriser igen, samma ställe som då jag skrev mitt första blogginlägg. Jag ser samma palm genom fönstret men idag är det vindstilla och den svajar inte. Omkring mig sitter utbytbara tjocka turister tillsammans i tystnad och pillar med sina digitalkameror. Diagonalt åt vänster, fem meter bort, sitter en trendig spanjor (?) och knappar på sin laptop. Senaste glasögonmodet, Polo-tröja och alkoholfritt arbetsam. Jag kan bara anta att han skriver en rivaliserande Kuba-blogg. Har han inget bättre att göra än att belamra internet med sin pinsamma kulturobjektivism, dryga iaktagelsehumor och 'underfundiga' kulturjämförelser? Narcissist.



Narcissism på stranden

Såhär, va, det här tänker jag ofta på. Enligt min erfarenhet har få länder utanför skandinavien någon smak. Idén är att det finns, hos alla samhällen, en kommunikation riktad mot individen från dess fysiska kontext (stat, landsting, kommun, förbund- och näringsliv m.m.) som alltid ter sig i en blandning av skrift och bild (reklam, valaffischer, internetsidor osv.) och grafikerna som producerar denna är en produkt av sitt samhälle och sin tids estetiska tänkande. Spanien var en fruktansvärd plats i det avseendet, Mexiko likaså. Affischreklamen var som att få en syl i ögat, radio var långa naglar mot svarta tavlan men den mest hänsynslöst fördummande smörjan reserverades till tv - under och mellan programmen.

Ni förstår kontrasten jag talar om ifall ni drar er till minnes tv-reklamen för Kinderägg för 5-10 år sen, figurerandes små artificiella blonda nazi-barn och allt snack om den optimala kombinationen av "chocklad, hemlighet och leksak" eller vafan eländet nu handlade om. Ingen svensk reklam då eller senare visade samma totala oförståelse för estetik och jag märker hur viktigt det är för mig eftersom irritationen gentemot denna reklam fortfarande sitter kvar. Tänk då att bo i Spanien eller Mexiko (eller Tyskland?) hela livet - hur ärrad är man efter en uppväxt där samhällets språk, kommunikationen jag nämnde ovan, talar till mig som om vore jag ett korkat barn?

Så hur förstår vi språket från det kubanska samhället? Som ni kanske redan gissat hamnar inte Kuba i samma kategori som de kapitalistiska länderna. Från vad jag har sett på tv är majoriteten av reklamen samhällsorienterad (var försiktig i trafiken, glöm inte att borsta tänderna osv.) och estetiken är inte supervacker men det är enkla snuttar, snabbt avklarade, och de är få. Vi får iofs mycket affischer som påminner oss om att revolutionen fortfarande lever och att vi måste kämpa mot inre och yttre fiender men det är affischer som lämnar en del av ansvaret för samhället i våra händer, som optimistiskt utgår ifrån att vi kan bidra med något.

På så sätt går inte ens samhällspråket att sätta in i en sådan jämförelse som jag utgick ifrån att göra, Sverige och Kuba emellan. Sveriges skiljer sig från Spanien/Mexiko genom att den är snyggare men Kuba skiljer sig från att den, i den mån den finns, inte bygger på estetik och är ful men stör i en mycket liten utsträckning eftersom den finns i en mycket liten utsträckning. Sveriges är genomgående snyggare och därför drägligare än Spanien/Mexikos men likförbannat förmodat fördummande/skadlig. Vi visade ändå kinderäggreklamen på svensk tv.

Missta inte detta för ett svar på "Sverige eller Kuba, vilket är bäst?"-frågan men väl ett inlägg.

Eller möjligen ett uttryck för hej-hå-titta-på-mig-narcissism. Menmen. Tre månader bloggande kvar så, kära läsare, ha tålamod.