Ett dagboksinlägg

Jag har fått kritik från olika håll att bloggen är fin och så, men att den faktiskt innehåller rätt lite text (ni vet vilka ni är ;) ). Som att för varje inlägg som skriver är det två som inte skrivs. Jag vill instämma på kritiken. Det har varit mycket som jag velat skriva här som jag ännu inte haft dit för så som en publik att-göra-lista kommer de här:

- Livet utan kapitalism.
- Revolutionen på Kuba idag.
- Vad gör jag på dagarna, egentligen?
- ...

Hm, det slår mig att listan nog blir ganska lång och att samtliga poster har att göra med bloggens egentliga funktion, nämligen att jag ska slippa skriva vykort till er alla.

Ett steg i rätt riktning vore att berätta hur jag spenderade en godtycklig dag på senaste tiden. Lite trist period att välja eftersom jag varit sjuk men det kan inte hjälpas (tro bara inte att varje dag är lika långsam och isolerad). Jag skriver i dagboksprosa för skojs skull (och för att kunna utelämna repetitiva pronomen).

Fredag den 6:e mars:
Vaknar och mår urk. Tänker att det kanske har med utgången i tisdags att göra men så bakis kan väl ingen bli? Vill inte släpa mig ur sängen men mina datorproblem ger mig oanade krafter (tangentbord funkar inte, måste fixas annars är det kris). Iväg till skolan, alltså.

Avproppar öronpropparna, duschar, applicerar rikligt med deo (det är en varm dag igen) och stapplar ner för trappan, urk-måendes. Som brukligt säger jag hej till mina hyresvärdar, Miryiam och Jorge, innan jag drar; de frestar mig med en kopp extrasockrat kaffe och jag tackar nej. Jag säger inget om mitt illamående, tänker att det nog går över snart ändå.

Solen sticker i ögonen, famlar efter solglasögonen - jävlar, sticker hem och hämtar dem. Väntar vid bussen läsandes, jag är mot slutet av 'The Crying of Lot 49' av Thomas Pynchon och är lika förvirrad som sist jag läste den. Jag försöker läsa obesvärat men vet att bussresan kommer bli pest och elände - alltid knökfull, alltid ryckig, högljudd och för lång men den monetära kostnaden (40 kubanska cent, ca 2 öre) får kompensera den själsliga.

Promenaden från hållplatsen till skolan tar sju minuter och jag håller mig till skuggan så långt det är möjligt. Väl framme klättrar jag de två trapporna till engelskainstutionens lärarrum, ser att datorn är upptagen, slår mig ner och läser. Svettiga kanadensare tittar in och frågar lärarna efter engelsklektioner att voluntära i. Boken tar slut samtidigt som datorn blir ledig, jag reser mig för att gå dit och huvudet snurrar, inte roligt-snurr som på alkohol utan segt, snett, ryckigt, jag höjer en näsborre och himlar med ögonen, mest för mig själv. Det hjälper.

Då till den smärtsamma uppgiften att söka information på internet från Kuba. Det går tokigt, hårslitande långsamt. Kollar min mail, åtta nya (vissa av er är flitiga i sitt mailande). Har redan bestämt mig för att jag inte kommer prestera ett blogginlägg med min dödliga sjukdom och svarar bara kort på några mail (ni andra får vänta till måndag, helgen är ofrivilligt internetfri).

På väg till bussen förbannar jag mig själv att jag läste slut på boken, nu måste jag vänta på 8:an, den klassiska spökbussen ('spök-' för att den antagligen inte finns, väldigt får har sett den), i sällskap av endast mitt illamående och min självömkan. Efter en dryg halvtimme ger jag upp, trycker mig in i en överfull buss som tar mig halvvägs och lyckas efter lite om och men ta mig hem.

Hon är närmre fyra när jag slår på AC:n i mitt rum. Som internet beskrev tar jag en postit-lapp, viker den några gånger och lägger den under datorns batteri. Denna besynnerliga rit blåser liv i mitt tangentbord som trilskats så i ett par dar.

Jag reflekterar i min lättnad över framgångens pris. Vad som hemma i Sverige hade tagit mig 10-20 minuter tog här fyra timmar och det är inget överdrivet undantag, ingen ren fabrikation från en liberal tidskrift om det kubanska systemets underlägsenhet jämnt det kapitalistiska; inte heller är det en kontrast som är unik för Sverige/Kuba-jämförelsen. Jag funderar hela tiden, barn av min kultur som jag ändå är, över hur jag kan effektivisera min tid här. Ifall jag skaffar en mobil och sms:ar någon där hemma, kan de då skicka tillbaka informationen? Överväger kostnaden för sms:en tidsvinsten? Insikten når mig, trots mitt delirium. Det är inte i vilken situation jag lever som bestämmer hur jag hanterar den utan hur jag hanterar den som bestämmer i vilket situation jag lever. Klassisk zenbuddhism, egentligen. Du orsakar din nutid, din samtid, den har ingen makt över dig om du inte låter den.

Menmen, jag är ju ingen buddist så köper inte det. Buddism är mer en livsåskådning än en filosofi så att tänka sig in i Buddism är som att tänka sig in i bibeln; visst behöver vi känna oss fram under de omständigheterna? Dessutom behöver livsåskådningar människoanalyser som Eva till sin Adam. Min hamnar nog en bra bit ifrån buddismens.

Så vad återstår, i förståelsen för min situation här? Blir jag ännu en utlänning som kommer hit, tycker folk är lite efterblivna och åker hem till min förtryckande trygghet? Troligen finns en gråzon. Jag vill göra det glasklart: jag tycker inte kubaner är efterblivna. Jag kan dock inte redogöra med enkelstaviga ord för vad kubaner är och vad Kuba är ännu - det återstår tre månader i Havanna.

Till middag jag steker jag ihop ris, kinesiska bönor och lite kött, pytsar i Torbjörns chili (som tar slut oroväckande snabbt), daskar på kinesisk soja, försöker att inte tänka på hur jääävla gott det vore med sushi i goda vänners lag (du vet vem du är), äter i njutning, kollar film (The Station Agent, great stuff). Läser lite. Sover. Drömmer mer än vad jag hade gjort i Sverige. Kanske för att jag inte sover lika tungt - jag har de skrikande barnen som grannar. Kanske för att jag har mer att bearbeta. Men det är om er där hemma jag drömmer, ingen här figurerar. Det kan vara en fungerande metafor för min vistelse, att den inte handlar om Havanna eller Kuba utan om Sverige och Göteborg.

Ni är, hursomhelst, med mig.
Kramar,
Johan