I söndags hämtade jag Torbjörn (min far) och Mitra(hans fru) på flygplatsen i Havanna. Jag tog dem till den lägenhet de ska bo i och har hjälpt dem att komma in i det kubanska samhället nu i ett par dar. Svårare än det kan verka när man ingen spanska kan så jag översätter skyltar, dialoger och överenskommelser med bravur, om jag får säga det själv. Spanskan, som jag lagt så mycket tid på under många år fungerar plötsligt som ett verktyg för annat än att kontrollera mitt kontrollbehov.
Jag högg i måndags min första föreläsning i engelska, tre timmar på temat "Commerical Surrogacy". Det gick bra och var roligt, kändes som att jag gjorde nytta. Jag vet inte mycket om pedagogik men det kändes bra ändå.
Min email har brakat sönder är jag rädd, så ni som saknar email från mig vet att jag har en ursäkt som dessvärre kommer vara giltig någon vecka till.
Torbjörn och Mitra var vänliga nog att ta med sig en del grejer, bl.a fick jag en skiva med musik och talböcker som min gode vän Jonas skickade (lyssnar just nu igenom Outliers, av Malcom Gladwell - ruskigt bra grejer) plus att de tog med en massa bra film, jag ser mest fram emot Synecdoche, New York.
Utöver det är väldigt lite nytt. Jag träffade amerikanen som äger sidan nobloqueo.com så den får jag rekommedera. Livet går sin gilla gång. Det blir varmare och varmare. Träd blomstrar och i vinden virvlar små vita blomster, närmre snö än så kommer jag inte här.
Nu ska och fassan ut och gå, förmodligen så småningom med stan som mål, kanske hitta något gott att äta.
Ni får förresten ursäkta att jag är dålig med att svara på era kommentarer, det är verkligen bara pga tekniska begränsningar.
Wednesday, March 25, 2009
Monday, March 16, 2009
Snart halvvägs
Måndag igen, dags för ett bloginlägg. På torsdag har jag varit här i två månader, vilket innebär att vi närmar oss halvtid. Första gången räknade jag fel och fick det till tre månader, tyckte det gått snabbt. Två bara, alltså. Hm. Då känns det inte snabbt längre men inte långsamt heller. Tyvärr säger det inget mer än att mitt mentala tidsur är väloljat (alternativt att jag varken har tråkigt eller roligt, svårt att säga vilket).
I skrivandets stund sitter jag på hotellbaren och avnjuter lite lyxinternet för lyxpriser igen, samma ställe som då jag skrev mitt första blogginlägg. Jag ser samma palm genom fönstret men idag är det vindstilla och den svajar inte. Omkring mig sitter utbytbara tjocka turister tillsammans i tystnad och pillar med sina digitalkameror. Diagonalt åt vänster, fem meter bort, sitter en trendig spanjor (?) och knappar på sin laptop. Senaste glasögonmodet, Polo-tröja och alkoholfritt arbetsam. Jag kan bara anta att han skriver en rivaliserande Kuba-blogg. Har han inget bättre att göra än att belamra internet med sin pinsamma kulturobjektivism, dryga iaktagelsehumor och 'underfundiga' kulturjämförelser? Narcissist.
Narcissism på stranden
Såhär, va, det här tänker jag ofta på. Enligt min erfarenhet har få länder utanför skandinavien någon smak. Idén är att det finns, hos alla samhällen, en kommunikation riktad mot individen från dess fysiska kontext (stat, landsting, kommun, förbund- och näringsliv m.m.) som alltid ter sig i en blandning av skrift och bild (reklam, valaffischer, internetsidor osv.) och grafikerna som producerar denna är en produkt av sitt samhälle och sin tids estetiska tänkande. Spanien var en fruktansvärd plats i det avseendet, Mexiko likaså. Affischreklamen var som att få en syl i ögat, radio var långa naglar mot svarta tavlan men den mest hänsynslöst fördummande smörjan reserverades till tv - under och mellan programmen.
Ni förstår kontrasten jag talar om ifall ni drar er till minnes tv-reklamen för Kinderägg för 5-10 år sen, figurerandes små artificiella blonda nazi-barn och allt snack om den optimala kombinationen av "chocklad, hemlighet och leksak" eller vafan eländet nu handlade om. Ingen svensk reklam då eller senare visade samma totala oförståelse för estetik och jag märker hur viktigt det är för mig eftersom irritationen gentemot denna reklam fortfarande sitter kvar. Tänk då att bo i Spanien eller Mexiko (eller Tyskland?) hela livet - hur ärrad är man efter en uppväxt där samhällets språk, kommunikationen jag nämnde ovan, talar till mig som om vore jag ett korkat barn?
Så hur förstår vi språket från det kubanska samhället? Som ni kanske redan gissat hamnar inte Kuba i samma kategori som de kapitalistiska länderna. Från vad jag har sett på tv är majoriteten av reklamen samhällsorienterad (var försiktig i trafiken, glöm inte att borsta tänderna osv.) och estetiken är inte supervacker men det är enkla snuttar, snabbt avklarade, och de är få. Vi får iofs mycket affischer som påminner oss om att revolutionen fortfarande lever och att vi måste kämpa mot inre och yttre fiender men det är affischer som lämnar en del av ansvaret för samhället i våra händer, som optimistiskt utgår ifrån att vi kan bidra med något.
På så sätt går inte ens samhällspråket att sätta in i en sådan jämförelse som jag utgick ifrån att göra, Sverige och Kuba emellan. Sveriges skiljer sig från Spanien/Mexiko genom att den är snyggare men Kuba skiljer sig från att den, i den mån den finns, inte bygger på estetik och är ful men stör i en mycket liten utsträckning eftersom den finns i en mycket liten utsträckning. Sveriges är genomgående snyggare och därför drägligare än Spanien/Mexikos men likförbannat förmodat fördummande/skadlig. Vi visade ändå kinderäggreklamen på svensk tv.
Missta inte detta för ett svar på "Sverige eller Kuba, vilket är bäst?"-frågan men väl ett inlägg.
Eller möjligen ett uttryck för hej-hå-titta-på-mig-narcissism. Menmen. Tre månader bloggande kvar så, kära läsare, ha tålamod.
I skrivandets stund sitter jag på hotellbaren och avnjuter lite lyxinternet för lyxpriser igen, samma ställe som då jag skrev mitt första blogginlägg. Jag ser samma palm genom fönstret men idag är det vindstilla och den svajar inte. Omkring mig sitter utbytbara tjocka turister tillsammans i tystnad och pillar med sina digitalkameror. Diagonalt åt vänster, fem meter bort, sitter en trendig spanjor (?) och knappar på sin laptop. Senaste glasögonmodet, Polo-tröja och alkoholfritt arbetsam. Jag kan bara anta att han skriver en rivaliserande Kuba-blogg. Har han inget bättre att göra än att belamra internet med sin pinsamma kulturobjektivism, dryga iaktagelsehumor och 'underfundiga' kulturjämförelser? Narcissist.
Narcissism på stranden
Såhär, va, det här tänker jag ofta på. Enligt min erfarenhet har få länder utanför skandinavien någon smak. Idén är att det finns, hos alla samhällen, en kommunikation riktad mot individen från dess fysiska kontext (stat, landsting, kommun, förbund- och näringsliv m.m.) som alltid ter sig i en blandning av skrift och bild (reklam, valaffischer, internetsidor osv.) och grafikerna som producerar denna är en produkt av sitt samhälle och sin tids estetiska tänkande. Spanien var en fruktansvärd plats i det avseendet, Mexiko likaså. Affischreklamen var som att få en syl i ögat, radio var långa naglar mot svarta tavlan men den mest hänsynslöst fördummande smörjan reserverades till tv - under och mellan programmen.
Ni förstår kontrasten jag talar om ifall ni drar er till minnes tv-reklamen för Kinderägg för 5-10 år sen, figurerandes små artificiella blonda nazi-barn och allt snack om den optimala kombinationen av "chocklad, hemlighet och leksak" eller vafan eländet nu handlade om. Ingen svensk reklam då eller senare visade samma totala oförståelse för estetik och jag märker hur viktigt det är för mig eftersom irritationen gentemot denna reklam fortfarande sitter kvar. Tänk då att bo i Spanien eller Mexiko (eller Tyskland?) hela livet - hur ärrad är man efter en uppväxt där samhällets språk, kommunikationen jag nämnde ovan, talar till mig som om vore jag ett korkat barn?
Så hur förstår vi språket från det kubanska samhället? Som ni kanske redan gissat hamnar inte Kuba i samma kategori som de kapitalistiska länderna. Från vad jag har sett på tv är majoriteten av reklamen samhällsorienterad (var försiktig i trafiken, glöm inte att borsta tänderna osv.) och estetiken är inte supervacker men det är enkla snuttar, snabbt avklarade, och de är få. Vi får iofs mycket affischer som påminner oss om att revolutionen fortfarande lever och att vi måste kämpa mot inre och yttre fiender men det är affischer som lämnar en del av ansvaret för samhället i våra händer, som optimistiskt utgår ifrån att vi kan bidra med något.
På så sätt går inte ens samhällspråket att sätta in i en sådan jämförelse som jag utgick ifrån att göra, Sverige och Kuba emellan. Sveriges skiljer sig från Spanien/Mexiko genom att den är snyggare men Kuba skiljer sig från att den, i den mån den finns, inte bygger på estetik och är ful men stör i en mycket liten utsträckning eftersom den finns i en mycket liten utsträckning. Sveriges är genomgående snyggare och därför drägligare än Spanien/Mexikos men likförbannat förmodat fördummande/skadlig. Vi visade ändå kinderäggreklamen på svensk tv.
Missta inte detta för ett svar på "Sverige eller Kuba, vilket är bäst?"-frågan men väl ett inlägg.
Eller möjligen ett uttryck för hej-hå-titta-på-mig-narcissism. Menmen. Tre månader bloggande kvar så, kära läsare, ha tålamod.
Monday, March 9, 2009
Ett dagboksinlägg
Jag har fått kritik från olika håll att bloggen är fin och så, men att den faktiskt innehåller rätt lite text (ni vet vilka ni är ;) ). Som att för varje inlägg som skriver är det två som inte skrivs. Jag vill instämma på kritiken. Det har varit mycket som jag velat skriva här som jag ännu inte haft dit för så som en publik att-göra-lista kommer de här:
- Livet utan kapitalism.
- Revolutionen på Kuba idag.
- Vad gör jag på dagarna, egentligen?
- ...
Hm, det slår mig att listan nog blir ganska lång och att samtliga poster har att göra med bloggens egentliga funktion, nämligen att jag ska slippa skriva vykort till er alla.
Ett steg i rätt riktning vore att berätta hur jag spenderade en godtycklig dag på senaste tiden. Lite trist period att välja eftersom jag varit sjuk men det kan inte hjälpas (tro bara inte att varje dag är lika långsam och isolerad). Jag skriver i dagboksprosa för skojs skull (och för att kunna utelämna repetitiva pronomen).
Fredag den 6:e mars:
Vaknar och mår urk. Tänker att det kanske har med utgången i tisdags att göra men så bakis kan väl ingen bli? Vill inte släpa mig ur sängen men mina datorproblem ger mig oanade krafter (tangentbord funkar inte, måste fixas annars är det kris). Iväg till skolan, alltså.
Avproppar öronpropparna, duschar, applicerar rikligt med deo (det är en varm dag igen) och stapplar ner för trappan, urk-måendes. Som brukligt säger jag hej till mina hyresvärdar, Miryiam och Jorge, innan jag drar; de frestar mig med en kopp extrasockrat kaffe och jag tackar nej. Jag säger inget om mitt illamående, tänker att det nog går över snart ändå.
Solen sticker i ögonen, famlar efter solglasögonen - jävlar, sticker hem och hämtar dem. Väntar vid bussen läsandes, jag är mot slutet av 'The Crying of Lot 49' av Thomas Pynchon och är lika förvirrad som sist jag läste den. Jag försöker läsa obesvärat men vet att bussresan kommer bli pest och elände - alltid knökfull, alltid ryckig, högljudd och för lång men den monetära kostnaden (40 kubanska cent, ca 2 öre) får kompensera den själsliga.
Promenaden från hållplatsen till skolan tar sju minuter och jag håller mig till skuggan så långt det är möjligt. Väl framme klättrar jag de två trapporna till engelskainstutionens lärarrum, ser att datorn är upptagen, slår mig ner och läser. Svettiga kanadensare tittar in och frågar lärarna efter engelsklektioner att voluntära i. Boken tar slut samtidigt som datorn blir ledig, jag reser mig för att gå dit och huvudet snurrar, inte roligt-snurr som på alkohol utan segt, snett, ryckigt, jag höjer en näsborre och himlar med ögonen, mest för mig själv. Det hjälper.
Då till den smärtsamma uppgiften att söka information på internet från Kuba. Det går tokigt, hårslitande långsamt. Kollar min mail, åtta nya (vissa av er är flitiga i sitt mailande). Har redan bestämt mig för att jag inte kommer prestera ett blogginlägg med min dödliga sjukdom och svarar bara kort på några mail (ni andra får vänta till måndag, helgen är ofrivilligt internetfri).
På väg till bussen förbannar jag mig själv att jag läste slut på boken, nu måste jag vänta på 8:an, den klassiska spökbussen ('spök-' för att den antagligen inte finns, väldigt får har sett den), i sällskap av endast mitt illamående och min självömkan. Efter en dryg halvtimme ger jag upp, trycker mig in i en överfull buss som tar mig halvvägs och lyckas efter lite om och men ta mig hem.
Hon är närmre fyra när jag slår på AC:n i mitt rum. Som internet beskrev tar jag en postit-lapp, viker den några gånger och lägger den under datorns batteri. Denna besynnerliga rit blåser liv i mitt tangentbord som trilskats så i ett par dar.
Jag reflekterar i min lättnad över framgångens pris. Vad som hemma i Sverige hade tagit mig 10-20 minuter tog här fyra timmar och det är inget överdrivet undantag, ingen ren fabrikation från en liberal tidskrift om det kubanska systemets underlägsenhet jämnt det kapitalistiska; inte heller är det en kontrast som är unik för Sverige/Kuba-jämförelsen. Jag funderar hela tiden, barn av min kultur som jag ändå är, över hur jag kan effektivisera min tid här. Ifall jag skaffar en mobil och sms:ar någon där hemma, kan de då skicka tillbaka informationen? Överväger kostnaden för sms:en tidsvinsten? Insikten når mig, trots mitt delirium. Det är inte i vilken situation jag lever som bestämmer hur jag hanterar den utan hur jag hanterar den som bestämmer i vilket situation jag lever. Klassisk zenbuddhism, egentligen. Du orsakar din nutid, din samtid, den har ingen makt över dig om du inte låter den.
Menmen, jag är ju ingen buddist så köper inte det. Buddism är mer en livsåskådning än en filosofi så att tänka sig in i Buddism är som att tänka sig in i bibeln; visst behöver vi känna oss fram under de omständigheterna? Dessutom behöver livsåskådningar människoanalyser som Eva till sin Adam. Min hamnar nog en bra bit ifrån buddismens.
Så vad återstår, i förståelsen för min situation här? Blir jag ännu en utlänning som kommer hit, tycker folk är lite efterblivna och åker hem till min förtryckande trygghet? Troligen finns en gråzon. Jag vill göra det glasklart: jag tycker inte kubaner är efterblivna. Jag kan dock inte redogöra med enkelstaviga ord för vad kubaner är och vad Kuba är ännu - det återstår tre månader i Havanna.
Till middag jag steker jag ihop ris, kinesiska bönor och lite kött, pytsar i Torbjörns chili (som tar slut oroväckande snabbt), daskar på kinesisk soja, försöker att inte tänka på hur jääävla gott det vore med sushi i goda vänners lag (du vet vem du är), äter i njutning, kollar film (The Station Agent, great stuff). Läser lite. Sover. Drömmer mer än vad jag hade gjort i Sverige. Kanske för att jag inte sover lika tungt - jag har de skrikande barnen som grannar. Kanske för att jag har mer att bearbeta. Men det är om er där hemma jag drömmer, ingen här figurerar. Det kan vara en fungerande metafor för min vistelse, att den inte handlar om Havanna eller Kuba utan om Sverige och Göteborg.
Ni är, hursomhelst, med mig.
Kramar,
Johan
- Livet utan kapitalism.
- Revolutionen på Kuba idag.
- Vad gör jag på dagarna, egentligen?
- ...
Hm, det slår mig att listan nog blir ganska lång och att samtliga poster har att göra med bloggens egentliga funktion, nämligen att jag ska slippa skriva vykort till er alla.
Ett steg i rätt riktning vore att berätta hur jag spenderade en godtycklig dag på senaste tiden. Lite trist period att välja eftersom jag varit sjuk men det kan inte hjälpas (tro bara inte att varje dag är lika långsam och isolerad). Jag skriver i dagboksprosa för skojs skull (och för att kunna utelämna repetitiva pronomen).
Fredag den 6:e mars:
Vaknar och mår urk. Tänker att det kanske har med utgången i tisdags att göra men så bakis kan väl ingen bli? Vill inte släpa mig ur sängen men mina datorproblem ger mig oanade krafter (tangentbord funkar inte, måste fixas annars är det kris). Iväg till skolan, alltså.
Avproppar öronpropparna, duschar, applicerar rikligt med deo (det är en varm dag igen) och stapplar ner för trappan, urk-måendes. Som brukligt säger jag hej till mina hyresvärdar, Miryiam och Jorge, innan jag drar; de frestar mig med en kopp extrasockrat kaffe och jag tackar nej. Jag säger inget om mitt illamående, tänker att det nog går över snart ändå.
Solen sticker i ögonen, famlar efter solglasögonen - jävlar, sticker hem och hämtar dem. Väntar vid bussen läsandes, jag är mot slutet av 'The Crying of Lot 49' av Thomas Pynchon och är lika förvirrad som sist jag läste den. Jag försöker läsa obesvärat men vet att bussresan kommer bli pest och elände - alltid knökfull, alltid ryckig, högljudd och för lång men den monetära kostnaden (40 kubanska cent, ca 2 öre) får kompensera den själsliga.
Promenaden från hållplatsen till skolan tar sju minuter och jag håller mig till skuggan så långt det är möjligt. Väl framme klättrar jag de två trapporna till engelskainstutionens lärarrum, ser att datorn är upptagen, slår mig ner och läser. Svettiga kanadensare tittar in och frågar lärarna efter engelsklektioner att voluntära i. Boken tar slut samtidigt som datorn blir ledig, jag reser mig för att gå dit och huvudet snurrar, inte roligt-snurr som på alkohol utan segt, snett, ryckigt, jag höjer en näsborre och himlar med ögonen, mest för mig själv. Det hjälper.
Då till den smärtsamma uppgiften att söka information på internet från Kuba. Det går tokigt, hårslitande långsamt. Kollar min mail, åtta nya (vissa av er är flitiga i sitt mailande). Har redan bestämt mig för att jag inte kommer prestera ett blogginlägg med min dödliga sjukdom och svarar bara kort på några mail (ni andra får vänta till måndag, helgen är ofrivilligt internetfri).
På väg till bussen förbannar jag mig själv att jag läste slut på boken, nu måste jag vänta på 8:an, den klassiska spökbussen ('spök-' för att den antagligen inte finns, väldigt får har sett den), i sällskap av endast mitt illamående och min självömkan. Efter en dryg halvtimme ger jag upp, trycker mig in i en överfull buss som tar mig halvvägs och lyckas efter lite om och men ta mig hem.
Hon är närmre fyra när jag slår på AC:n i mitt rum. Som internet beskrev tar jag en postit-lapp, viker den några gånger och lägger den under datorns batteri. Denna besynnerliga rit blåser liv i mitt tangentbord som trilskats så i ett par dar.
Jag reflekterar i min lättnad över framgångens pris. Vad som hemma i Sverige hade tagit mig 10-20 minuter tog här fyra timmar och det är inget överdrivet undantag, ingen ren fabrikation från en liberal tidskrift om det kubanska systemets underlägsenhet jämnt det kapitalistiska; inte heller är det en kontrast som är unik för Sverige/Kuba-jämförelsen. Jag funderar hela tiden, barn av min kultur som jag ändå är, över hur jag kan effektivisera min tid här. Ifall jag skaffar en mobil och sms:ar någon där hemma, kan de då skicka tillbaka informationen? Överväger kostnaden för sms:en tidsvinsten? Insikten når mig, trots mitt delirium. Det är inte i vilken situation jag lever som bestämmer hur jag hanterar den utan hur jag hanterar den som bestämmer i vilket situation jag lever. Klassisk zenbuddhism, egentligen. Du orsakar din nutid, din samtid, den har ingen makt över dig om du inte låter den.
Menmen, jag är ju ingen buddist så köper inte det. Buddism är mer en livsåskådning än en filosofi så att tänka sig in i Buddism är som att tänka sig in i bibeln; visst behöver vi känna oss fram under de omständigheterna? Dessutom behöver livsåskådningar människoanalyser som Eva till sin Adam. Min hamnar nog en bra bit ifrån buddismens.
Så vad återstår, i förståelsen för min situation här? Blir jag ännu en utlänning som kommer hit, tycker folk är lite efterblivna och åker hem till min förtryckande trygghet? Troligen finns en gråzon. Jag vill göra det glasklart: jag tycker inte kubaner är efterblivna. Jag kan dock inte redogöra med enkelstaviga ord för vad kubaner är och vad Kuba är ännu - det återstår tre månader i Havanna.
Till middag jag steker jag ihop ris, kinesiska bönor och lite kött, pytsar i Torbjörns chili (som tar slut oroväckande snabbt), daskar på kinesisk soja, försöker att inte tänka på hur jääävla gott det vore med sushi i goda vänners lag (du vet vem du är), äter i njutning, kollar film (The Station Agent, great stuff). Läser lite. Sover. Drömmer mer än vad jag hade gjort i Sverige. Kanske för att jag inte sover lika tungt - jag har de skrikande barnen som grannar. Kanske för att jag har mer att bearbeta. Men det är om er där hemma jag drömmer, ingen här figurerar. Det kan vara en fungerande metafor för min vistelse, att den inte handlar om Havanna eller Kuba utan om Sverige och Göteborg.
Ni är, hursomhelst, med mig.
Kramar,
Johan
Monday, March 2, 2009
Havanna at night
Mot havet till, i närheten av Havana Vieja, väntandes på bussen, tog jag dess bilder.
En sekunds slutartid, det röda uttragna strecket är baklyktan på en bil.
På bergsryggen ser vi en jesusstaty och det som lyser några centimeter till höger är ett judiskt tempel. Båda religioner är tungt influerade av afrikanska naturreligioner från slavarna som togs hit. Dock inte av ursprugsbefolkningen - den är i princip helt utdöd... Trist läge. Vijetteringen är naturlig och jag lät den vara för att den är cool.
En sekunds slutartid, det röda uttragna strecket är baklyktan på en bil.
På bergsryggen ser vi en jesusstaty och det som lyser några centimeter till höger är ett judiskt tempel. Båda religioner är tungt influerade av afrikanska naturreligioner från slavarna som togs hit. Dock inte av ursprugsbefolkningen - den är i princip helt utdöd... Trist läge. Vijetteringen är naturlig och jag lät den vara för att den är cool.
Skolan
Skolan har äntligen börjat. Vi hade vår första spansklektion i tisdags, jag och mina brittiska klasskamrater. De har precis kommit över från Sheffield och Nottingham, ungefär 10-15 stycken. Vi satt häromkvällen på jazzklubben (bra musik, feta solon), drack mojitos och diskuterade:
1. Rangordningen av Oasis-album (är Masterplan bättre eller sämre än Be Here Now?)
2. Vilka är de bästa tyska filmerna på senare tid? (Das leben der anderes, Der Untergang, Sofie Scholl).
3. Vad är det som gör Louis Theroux till en så extremt rulande person och vilket är det bästa avsnittet? (hans intervjuteknik och humor - se "Survivalists"-avsnittet först, finns på youtube.)
4. Brittisk, fransk och kubansk politik (de gillar inte Gordon Brown, någon gillar Sarkozy, ingen är lika vänster som jag).
Imorgon börjar översättningskursen (spanska-engelska) som jag ska läsa. Så ska jag ge lite engelsklektioner också, det börjar nog snart, ska se ifall jag kan piska på deras uttal lite. Min långa semester är således över. Jag har hädanefter aldrig rätt att klaga på att jag ingen vila får, någonsin mer.
1. Rangordningen av Oasis-album (är Masterplan bättre eller sämre än Be Here Now?)
2. Vilka är de bästa tyska filmerna på senare tid? (Das leben der anderes, Der Untergang, Sofie Scholl).
3. Vad är det som gör Louis Theroux till en så extremt rulande person och vilket är det bästa avsnittet? (hans intervjuteknik och humor - se "Survivalists"-avsnittet först, finns på youtube.)
4. Brittisk, fransk och kubansk politik (de gillar inte Gordon Brown, någon gillar Sarkozy, ingen är lika vänster som jag).
Imorgon börjar översättningskursen (spanska-engelska) som jag ska läsa. Så ska jag ge lite engelsklektioner också, det börjar nog snart, ska se ifall jag kan piska på deras uttal lite. Min långa semester är således över. Jag har hädanefter aldrig rätt att klaga på att jag ingen vila får, någonsin mer.
Sista semestern del två
Andra dagen åkte vi istället norröver, till det ikoniska Varadero, Kubas ultimata turistparadis. Stranden var vit, himmeln blå och havet turkost, precis som man föreställer sig.
Inte helt oväntat kom draken fram (träningsvärken satt i tre dagar). Den flögs av en trött och solbränd svensk med fluffigt maghår, ett par kubaner och en sloven. Vinden var för det mesta ganska slö men stadig.
En pedagogisk förklaring av styrning:
Jag har lärt honom allt han kan.
Inte helt oväntat kom draken fram (träningsvärken satt i tre dagar). Den flögs av en trött och solbränd svensk med fluffigt maghår, ett par kubaner och en sloven. Vinden var för det mesta ganska slö men stadig.
En pedagogisk förklaring av styrning:
Jag har lärt honom allt han kan.
Sista semestern
Jag har varit på semester öster om Havanna, en liten road trip med hyrd bil, en nylackerad Lada, röd som blodstänkta rosor (jag åkte med Åsa, prefekten på min instution, hennes kubanske man Pedro och hans syster med man).
Först några obligatoriska road trip-bilder:
En nedlagd sockerfabrik:
Första dagen åkte vi till södra stranden, Playa Larga (rätt nära den välkända grisbukten, faktiskt, vi passerade oräkneliga monument till de stupade på vägen). Stranden var riktigt vacker och vågorna var höga.
Först några obligatoriska road trip-bilder:
En nedlagd sockerfabrik:
Första dagen åkte vi till södra stranden, Playa Larga (rätt nära den välkända grisbukten, faktiskt, vi passerade oräkneliga monument till de stupade på vägen). Stranden var riktigt vacker och vågorna var höga.
Subscribe to:
Posts (Atom)