Myror i byxorna

Jag tänkte bara avisera er om mina nya hemreseplaner - nämligen att jag kommer hem på torsdag i nästa vecka, den 4:e juni. Då kommer jag ha spenderat närmre fyra och en halv månad på Kuba. Jag hade förstås kunnat vänta tills den 19:e då det egentligen var tänkt men som sagt, jag blev otålig. Det är varmt. Jag är förmodligen fattig (kommer inte åt min internetbank då de bestämde sig för att byta system mitt i min resa). Första anhalt efter att jag landar i stockholm blir förmodligen att sova en natt och vila min stackars rumpa, därefter att ta mig till Skåne. Sen får jag resa land och rika runt för att träffa er alla igen. 

Så vi ses snart.

Luftfuktighet

Det är regnperiod på Kuba och jag skriver dessa rader med papper och penna i ljuset av en mulen och ilsken himmel. Batteriet på datorn är uttömt och det är strömavbrott sen flera timmar.

Min Cohiba-cigarr känns förvånansvärt mild och smaken blandar sig väl med en ångande kopp snabbkaffe.

Det är riktigt kyligt i luften och regnet formligen vräker ner, åskan är öronbedövande och frekvent.

Vattnet som rinner ned för gatan utanför får hela gatan att se ut som en såndär horisontal rulltrappa som de har på flygplatser. Förmodligen en association kommen av min stundande avresa.

Jag stirrar tålmodigt på rullbandsgatan i hopp om ni vet den där känslan man får på tåget att perrongen plötsligt börjar glida ifrån ens stillasittande tåg? Men ingenting händer.

"Luften blir friskar när åskan går" sjönger Kjell Höglund i "Genesarets sjö".

Det slår mig att jag sitter och författar ett av denna bloggs sista inlägg; inom kort får jag meddela mig med mobiltelefon som vanligt folk.

Vemodet drunknar i ett hav av otålighet.

Ett par Ola-relaterade bilder

Första helgen Ola var här åkte vi på en tvådagarssemester österöver genom fyra kubanska städer med olika sevärdheter. Det var mitt i en fruktansvärd värmebölja vi var nog rätt nöjda allihopa med att slippa åka hem och säga till våra nära och kära att vi inte sett något annat än Havanna så det var bara att bita ihop och svettas. Första anhalt var Santa Clara och Che-monumentet.



 

Vi vallades därefter vidare av vår guide till Trinidad där jag fångade de bilder jag underlåtit att ta förra gången jag var där och resultatet ser ni nedan. En av ryggtavlorna tillhör Ola. 



Någonstans i närheten av Cienfuegos stannade vi och kollade in ett gammalt sockerplantage.



Cienfuegos är en mycket vacker stad som grundades av fransmännen för länge sen och innehåller byggnad med tillhörande budskap: "Dina exempel lever, dina idéer består". 



Vi avslutar bildserien med Ola då han, för bara några dagar sen, fotograferade ett gammalt fort i utkanten av centrala Havanna. 

En redogörelse för månadens händelser, i flera delar

Jag vinkade precis av mina käre bror Ola då han tog en taxi till flygplatsen efter en tre veckors lång vistelse här. Mitt rum är nu åter prydligt iordningställt och jag ser förnöjsamt fram emot att på egen hand ta avsked av Kuba de kommande veckorna, knyta lösa trådar och förmodligen skapa en lös tråd eller två av bara farten. 

Min flygresa till Mexiko är bokad till den 20:e men alla flyg till och från Mexiko är inställda pga 'pandemin' så jag står obeslutsamt och väntar på att det ska lösa sig. I annat fall ser jag er förr än jag vågat hoppas.  

Först ska jag visa lite bilder från första maj, om ni minns lovade jag det i mitt förra inlägg. Det var dessvärre omöjligt att beskriva omfattningen av demonstrationen i bild, jag skulle inte förvånas ifall ansamlingen av folk kunde ses från rymden med blotta ögat men i brist på en sådan utkikspunkt får ni hålla er till godo med ett axplock av vad min kamera och jag såg.

Dags för dagens gästinlägg

"Kuba har överraskat mig. Den bild jag hade skapat mig av Kuba, från reseguider och berättelser från tidigare besökare visade sig inte alls stämma överens med verkligheten. Ett fenomen som inte är allt så ovanligt gällande de flesta ställen man besöker. Något som däremot är mer ovanligt är den familjära känslan jag kände när jag anlände.

Det är svårt att sätta fingret på exakt vad som gör att detta land känns så bekant. Inte är det språket, hade jag inte haft min tolk/bror hade jag spenderat min semester på flygplatsen i Havanna, utan en aning om hur jag skulle klara mig därifrån.

Inte heller är det folket. Avsaknaden av fisbleka svenskar, glada danskar och hetsiga norrmän är lika påtaglig som avsaknaden av kalles kaviar, knäckebröd och ost.

Och vädret då? Låt oss bara säga som så, min bleka svenska kropp är inte byggd heta dagar, kvava nätter och hastiga monsun regn. Jag glömde smeta in mitt ansikte med mitt bisarrt starka solskydd första dagen här, och trots att vi höll oss till skuggorna och spenderade max 10 minuter i solen, så fick jag mer färg i ansiktet av det än vad jag har fått av ett års sol i Sverige.

Vad är de då som gör Kuba så bekant, vad är det för någonting som gjorde att jag kände mig som hemma från dag ett i Havanna? Kan det rent av vara så att Havanna är paradiset man så ofta drömmer om men aldrig hittar? Eller är det rent av så att livet man lever här nere, långt bort från idol, jobb, telefoner, datorer och tom tid, gör att energidepåerna man har tömt de senare åren äntligen får en välbehövlig refill?

Vad det än är som gör så att man känner sig som hemma, fast utvilade som aldrig förr, så fungerar det bra. Och trots att jag vet om att jag så småningom måste packa ihop mitt pick-o-pack och bege mig hemåt till idol, jobb, telefoner, datorer och en fungerande klocka så vet jag att jag kommer skynda långsamt. För om det är något jag har lärt mig härifrån så kvittar det i hur god tid du står och väntar på bussen, det kommer inte gå snabbare för det och den kommer aldrig i tid, fast det är väl för att den kör utan tidtabell eller nått...

Ha d bra, jag saknar er alla!"

Hälsningar,
Johans bror

Castroskådning

Dagen före första maj skriver jag en rad här om morgondagens förmodade aktiviteter. Varför dagen före istället för dagen efter? Jo, dels för att ni ska få en liten cliffhanger och tappa lite sömn i natt. Dessutom för att, som ni ser i statistiken på bloggens högra sida, det har varit en slö månad. Jag ska helt enkelt bättre på statistiken lite (bloggarens motsvarighet till "kreativ bokföring").

Rykten säger att vid den årliga samligen på det jättelika "Plaza de la Revolución" (revolutionstorget, där Fidel brukade hålla sina stora tal) kommer kanske Raúl Castro dyka upp imorgon. Jag närvarar med min slitna 300mm zoomlins (av märket Sigma, plast plus tvivelaktig optik) och tåladmod, som vilken fågel- eller tågskådare som helst.  Räkna med en mängd plåttriga bilder på hurrande folkmassor. 

Det slår mig just nu att det är Valborgsmässoafton, herre gud. Här ska firas (beställer in ett glas av huset rödtjut). Rödvin och internet, det här kan vara den bästa valborg någonsin. Min längtan efter internet har blivit en närmre fysisk företeelse, man kan säga att jag har fantomsmärtor i internet. Tänk er det, ni. Fast ni har väl annat att tänka på där på era roliga fester. 

Annars läser jag en del, vill hjärtligt rekommendera Charles Bukowski som roas (inspireras) av misogyna alkoholister. I filmväg var Maria Larssons eviga ögonblick riktigt bra. 

Jäkla ac-blås här i hotellbaren, jag lägger laptopen på knäna för att värma dem lite. 

Imorgon kommer vara första Första Maj som jag gör annat än dricker vatten och försöker komma ihåg föregående dag. Det är tänkvärt. Imorgon vid den här tiden kanske jag sitter djupt i en diskussion om arbetaren som social klass i den global liberalfascistisk koorperokratin med en Castro-patriark? Hur vore inte det? 

Ja, skål till er säger jag på bilden. Akta er för globala pandemier och glöm inte att även om man lever i rädsla måste man leva. 

Vintern rasa ut. 

Vykort från Trinidad

Här är jag igen, i text- och fotoformat, på bilden tillsammans med Mitra och Torbjörn någon dag innan vi åker till Trinidad. Staden, som finns på UNESCO:s världskulturarvslista, tog jag inte en enda bild på. Det slår mig nu i efterhand som lite dumt. Problemet var, kära läsare, värmen. Det gick liksom inte att gå på stan i middagsvärmen, det var på tok för varmt, stranden förföll allt för lockande så jag snorklade i korallrev istället vilket är än mer färgglatt än koloniala pastellhus, minsann. Fiskarna var jättesöta och jag ville bara klappa dem men det går inte de är hemskt snabba och de är väl inga hundar heller? Eller katter. De tyckte om mig fast hade svårt att visa det.

På kvällarna mellan strandbesöken satt vi i ett tvårumsvärdhus i en fiskarby utanför Trinidad och åt god mat, havsdelikatesser som fiskats upp under dagen. Det blev en drink eller två, favoriten var frapperad daquirí (precis som mojito fast utan grönsaker och mixad med is alltså frapperad om man är fransos). Efter maten lät vi väl smaka kombinationen espresso + brandy + cigarr vilket jag vågar lova är svårslaget.


Torbjörn tog en bild just som jag visar med vilken attityd man rimligtvis bör röka en cigarr.

Dags för lite drakaction igen. Mitra står för fotandet här. Hon fångar zen-känslan som föregår en flygning mycket väl. Fast nog hade jag sett mer zen ut ifall jag inte hade sett så extremt turistig ut. Nåväl.

En dag var vi på utflykt i bergen utanför Trinidad. Det var en längre promenad först ner för bergen sen upp igen. Om ni tittar nogrannt på bilden så ser ni rökplymer från bergen. Tydligen hände det varje år, av någon anledning, att bergen började brinna. Apocalypse light.

Här tar jag en bild från det vattenfall som var promenadens mål. Tyvärr alltid orättvisande att se foton i bloggstorlek – i själva verket var det en ganska mäktig upplevelse. Kallt i vattnet men en svensk badar i allt (som Jane Fonda skriver i sin självbiografi apropå sitt möte med Greta Garbo). Vägen upp var lite segare men man visste att en god middag väntade där hemma sen, jag åt bläckfisk. Den var god. Sen åkte vi hem.

Nu är jag i Havanna igen, försöker ta igen i skolan och ta igen missade programmeringstimmar innan min käre storebror Ola kommer hit (på lördag, dvs om mindre än en vecka). Vi ska leka och ha roligt, jag har planerat som första aktivitet att dricka brandy, kaffe och röka lyxiga cigarrer som jag köpte för att ha när han kommer. En hel låda mustiga Romeo y Juliete, varje enskild cigarr intrullade i ceder, för smakens skull.

Men nu är det läggdags. Jag återkommer med fler bilder från Trinidad i takt med att jag hinner bearbeta dem. Kram på er allihopa.